Sommaren 1998, vi hade länge suktat efter att lägga en resa till den norra delen av Norge för att fiska. Jag själv har rest genom hela Norge, från Kristiansand i söder till Kirkenes i norr, men familjen hade aldrig upplevt den underbara natur som detta undersköna land kan bjuda på. Sagt och gjort, vi kontaktade Astri på Hitra Turistservice och bokade en vecka i juli. Veckorna gick och vi närmade oss avresedagen, hela familjen var spänd inför detta lilla äventyr. Resan upp gick genom dalar och över snötäckta fjälltoppar, grabben tyckte det var riktigt kul att slå kullerbyttor i snö mitt i sommaren… Orkanger passerades och vi kände att vi var nära våra drömmars mål, vi klättrade över de sista bergen innan landskapet öppnades och framför oss låg detta mäktiga hav. Då vi var lite tidiga på plats så passade vi på att stanna till vid den lilla rastplatsen som ligger på fastlandet, precis innan man åker in i tunneln. Redan här bjöds vi en liten försmak av vad som komma skulle, ett par kast och ett par landade småtorskar. Vi kände att vi hade hamnat i paradiset! Nåväl, klockan tickade vidare och turistcentret öppnade. Vi hämtade ut vår nyckel, ett sjökort över ”vårt” område, samt inhandlade lite beten. Det är märkligt, hur mycket man än har laddat med hemifrån så skall man ALLTID ha just DEN pirken, eller DEN häcklan, måste vara nå´t manligt för frugan fattar ingenting. Vi tar oss vidare ut över Hitra och hamnar till sist i Fillan, Oj vad vi hittade på lustiga namn om den byn senare efter ett par öl… Vi handlar proviant och två st. sexpack Ringnes, skulle vi inte ha gjort… Öl är DYRT i butiker i Norge, jag tror vi betalade 250:- Nkr för 2 sexpack, men så smakade dom ljuvligt lite senare på verandan i kvällssolen. In med födan i bilen och vidare ut den sista biten till huset, vi blir mottagna av uthyrarna som är ett mycket trevligt par i vår ålder. Vi får veta att huset är hennes fars föräldrahem och att han bor kvar i ett hus bara 100 meter därifrån. Tyvärr så nåddes vi för ett tag sen av beskedet att ”bestefar”, som han kom att bli för oss hade avlidit i cancer, mycket sorgligt. Vi visas runt i huset, eller ja… Kärringarna tar sig in och tittar på gardiner medans vi MÄN tar oss ner till bryggan för att inspektera båten, det visar sig vara en rymlig historia på 5,6 meter med en 25 hkr snurra hängandes på aktern samt ett ekolod på pulpiten, fullt godkänt! Vi diskuterar fiskeplatser, grund och annat en stund men till slut kan vi inte hålla oss utan vi byter om, riggar spöna, tackar för rundvandringen och hoppar i båten! Det tar c:a 5 minuter så har ekolodet passerat 100 meters djup, lite lustig känsla när man är van vid västkustens 40-50 på sin höjd… Vi hittar en schysst grundtopp, c:a 20-30 meter under kölen. Första nersläppet i detta paradis! Det tar nog inte mer än 15 sekunder så är den första krokad, en torsk på runt 3 kilo, i FÖRSTA släppet! Herregud, vart skall detta sluta! Vi fiskar vidare ett par dagar och bara njuter av livet, av miljön, kort sagt: vi är i himlen! Det landas torsk, bleka, vittling, uer, långa, kolja i mängder och vi äter fisk tills det börjar växa fjäll på oss, konstigt, men hemma äter jag knappt fisk men här kan jag inte få nog. Vi fångar, rensar, steker hela dagarna och nätterna med för den delen, fan det blir ju aldrig mörkt här! För att inte tala om alla krabbor som landas vid bryggan, tror vi slutade räkna vid 1376 stycken… Vi studerar tidvattentabeller och blir riktigt vetenskapliga, det ger massa fisk, vi skiter i all vetenskap och tidvatten, strömmar och annat, det ger också en massa fisk… Vi kan inte misslyckas! Men nu till det viktiga, jag hade fått tips av en god vän hemmavid att ta med flugspöt och prova att driva över grundtoppar i jakt efter bleka. Fyrdelade # 10 ´an riggades med en Deep Water express lina och 30 meter shooting line samt 150 meter backing, i änden på detta paket en sjunktafs och allra längst ut en Clouser Minnow i lysande blått. Jag jagar ett par nätter och lyckas fånga ett par mindre blekor och även en å annan småtorsk. SKITKUL, verkligen, blekorna är riktiga fighters och har inget emot att bjuda på kamp. En kväll så letade jag lite extra efter en lämplig klack att spendera ett par drifter vid, sökte mig ut mot Tirevet. På vägen ut passerar jag Nor, sör och mellan klakken, fastnar för topografin vid nordklakken och beslutar mig för att lägga ett par drifter här, det var perfekt fart på strömmen. Jag ”hystar” ut flugan, för med den här utrustningen är det inte tal om några graciösa kast direkt, hur som helst, min teknik går ut på att ”hysta” ut flugan snett framför båten och låta den sjunka ner mot botten medans jag driver mot utkastet, när jag är i position för att börja fiska hem flugan så är den gissningsvis på 15-20 meters djup. Ett par hemtagningar och ett rejält slag känns genom spöt, en tusendels sekund senare brakar helvetet löst… En rusning som får rullen att vibrera och spöt står i en djup båge mot vattenytan, rusningen slutar aldrig, jag är nu nere på halva backingen och den fortsätter i samma takt. Vad händer, benen känns som spaghetti, armarna som sparris, vad är detta….? Jag för upp handflatan för att bromsa rullen lite hårdare, och det resulterar i ett brännmärke mitt i handen efter spolkanten. Få fortsätta bromsa ändå för nu är det inte mycket backing kvar på spolen, till slut så stannar fiskeländet och jag kan börja ta hem, pumpa, veva, pumpa, veva… Har väl fått in drygt hälften av backingen då fisken beslutar sig för att än en gång ta en charterresa till Bottenland, lika frustrerande snabb som innan, men inte lika lång som tur är. Sen håller vi på så en stund, jag tar hem, fisken tar en resa, vi turas om ett par gånger och jag tror att det tar 30 minuter innan jag ser knuten till shootinglinen och ett slut på detta lopp kan anas. Ett par minuter senare är fisken i båten och ett lyckovrål som skrämmer valar, havsörnar och norrmän så långt upp i fjällen det bara går hörs eka över fjorden. Snabbt fram med vågen som stannar på 5.3 kilo, en bleka på över 5 kilo! Jag vet att detta är ett rekord och hela jag börjar skaka, dels av lycka och dels av att nå´n form av chock lämnar kroppen. Viktigast nästan är att jag har slagit kompisens personbästa med ett par kilo, och jag är nybörjare på detta! Båtturen in mot land går sakta, för sakta, jag vill ju in till land för att tala om för hela världen vad jag presterat. Lyckan bubblar i hela mig och jag skall nog fan villigt erkänna att i den stunden, i den miljön, med den fångsten i båten så trillade det nog en lyckotår nerför kinden. Detta var en av de lyckligaste stunderna i mitt liv! Fisken klassades som rekordfisk i Sportfiskes Flymaster-tävling och publicerades i nämnda tidning. Tyvärr så har ju allt lyckligt även ett slut och så även denna underbara vecka på Hitra, vi tackade för oss innan de 100 milen hem tog vid. Vi lovade oss själva att detta inte var sista gången vi reste till Paradiset, och så blev det inte heller, vi har nu spenderat 5 sommarveckor i samma hus och man kan bara inte få nog. Vi längtar hela vintrarna efter att få sätta sig iordning, packa spön och andra mindre viktiga detaljer som kläder och avverka de 100 milen, endast 100 mil, det är inte långt för att få komma till himmelriket! Jörgen Sandén