Detta inträffade första året som vi var uppe (98). En dag i mitten av veckan låg vi ute på havet, det var fint väder och vi dörjade efter båten, efter en stund fick Anders bottennapp. Det satt som berget och Anders (som också körde båten) bestämde sig för att dra loss, eller dra av, linan med hjälp av båtmotorn. Misstaget han gjorde var att han lade handen ÖVER linan istället för att hålla under den. När Anders gasade på så började slirbromsen att släppa ut lina. Nylonlina som dras genom handen snabbt bränner och skär sig in i handen, instinktivt öppnade Anders handen, till saken hör att nylonlina är elastisk, och när Anders släppte spöt for det som ett spjut rakt ner i vattnet. Som ni kan förstå så var ju denna händelsen i sig ganska tråkig, och även om vi tråkade Anders lite för det inträffade så tyckte vi ju naturligtvis att det var synd att ett relativt nytt spö och rulle hade försvunnit ned på 60m djup. Vi räknade dock snabbt ut att det borde ta lång tid för all lina att sjunka, så vi tog fram våra båtspön med makrillstackel på, och dörjade dörja fram och tillbaka i hopp om att kroka i linan. Efter några vändor får Anders bottennapp igen, men eftersom han nu har ett båtspö och inte vill råka ut för samma historia igen så började han dra och slita för att få loss tacklet. Efter några ordentliga ryck så hör jag och Björn hur det säger *KNÄCK*. Anders bröt av sitt båtspö på mitten. Vid det här laget kan vi inte hålla oss för det börjar bli otroligt komiskt. Anders är naturligtvis arg som ett bi. Vi gav upp fiskandet på havet för den dagen och åkte tillbaka till stugan. tror du det slutar nu? nope… Väl tillbaka i stugan när Anders lugnat ned sig ett par hundra grader inser vi att vi inte är färdigfiskade för dagen. Vi packar bilen med 9 fots spön och drar ut till några klippor som vi sett från båten. När vi packar ut bilen, som står parkerad i en svag uppförsbacke, lutar sig Anders in i bagaget för att ta ut sin fiskelåda. Då börjar backluckan sakta fällas igen och Anders får den mitt i huvudet. Vid det här laget är det bara för mycket och Jag och Björn ligger nästan på marken och vrider oss av skratt… Vi fiskar ett tag och får några makrillar, Anders välter ut sin fisklåda i vattenbrynet…. krokar, sänken, drag, flöten allt ligger i vattnet och Jag och Björn är färdiga för psyket… vi kan inte sluta skratta… fortfarande inte slut… När Anders väl fått upp det mesta ur vattenbrynet fortsätter fisket, under denna resa var jag gipsad på höger underarm. Jag står placerad lite snett upp åt höger ifrån Anders och ser när en stor lax hoppar en halvmeter över ytan, bortanför Anders. Det är lite långt bort för mitt spö så jag tar i av kung och fosterland i ett försök att komma så långt som möjligt. När jag släpper ut linan kommer jag åt bygeln med gipset och den slår igen. Allt enligt fysikens lagar så kom draget farande tillbaka mot oss som skjutet ur en kanon. Anders sätter upp armarna till skydd, och draget snurrar ett par varv runt honom och kroken sätter sig i armen… Ytterligare ett hysteriskt skrattanfall. På väg tillbaka till bilen efter att jag brutalt har slitit ur kroken ur Anders arm går vi över en äng, den lilla stigen som vi går på är helt slät och det finns nästan inga stenar på den… nästan, det fanns faktiskt en, och den hittade Anders. Anders snavar.. han har han två spön och en fiskelåda i högerhanden och tre, fyra fiskar i den andra. Naturligtvis vill han inte dundra ner i backen med någondera, så han tänker, - ”Det finns ju inget hårt här så jag tar emot mig själv på knäna”, det var då han hittade stenen… rakt på knät. Vi har nog aldrig skrattat så mycket på en dag som den (för Anders) ödesdigra dagen… Nu är den slut…. Claes Ylving